Diagnostik av barnastma

En astmadiagnos ställs med hjälp av information om patientens sjukdomshistoria tillsammans med olika undersökningar. Ofta görs ett allergitest, en lungfunktionsundersökning (spirometri) samt en mätning av kväveoxidhalten i utandningsluften alternativt ett ansträngningstest. Ibland behöver också mer avancerade undersökningar göras, såsom torrluftprovokation och metakolintest.

Särskilt hos små barn baserar sig astmadiagnosen på den information som kan fås kring barnets astmasymtom. Man lyssnar också på lungorna och kartlägger riskfaktorer. Har barnet atopisk benägenhet såsom eksem eller allergier? Har föräldrar eller syskon astma? Man kontrollerar även om snabbverkande luftrörsvidgande läkemedel lindrat andningsbesvären. Ibland behövs en röntgenundersökning för att kunna utesluta att andra mer sällsynta orsaker ligger bakom symtomen.

En spirometriundersökning görs för att bedöma lungornas funktion vad gäller volym och flöde. En sådan undersökning kan oftast göras från tidig skolålder. Spirometriundersökningen innebär att patienten får blåsa ut luft genom ett munstycke som är kopplat spirometriapparaten.

Vanligast är så kallad dynamisk spirometri, som utförs på många av landets vårdcentraler. Detta är en bra metod för att ställa diagnosen astma men också för att följa upp att en ordinerad behandling är tillräckligt effektiv.

Det vanligaste spirometrimåttet är Forcerad Expiratorisk Volym under första sekunden efter utandningsstart (FEV1). FEV1-värdet tillsammans med Vitalkapaciteten (VC) har stor betydelse för att upptäcka astma.

En annan mer ovanlig form av spirometri är statisk spirometri. Den kan i sällsynta fall behöva utföras och kräver då avancerad utrustning och ibland också att barnet får sömnmedel. Den totala lungkapaciteten (TLC) och residualvolymen (RV) mäts tillsammans med den långsamma vitalkapaciteten - till skillnad mot den forcerade vitalkapaciteten (FVC) som mäts vid dynamisk spirometri. Forcerad vitalkapacitet och långsam vitalkapacitet är ofta samma men vid obstruktivitet kan den forcerade vitalkapaciteten vara något sänkt.

Om barnet kan prestera snabba, kraftiga utandningar kan den maximala lufthastigheten vid utandning mätas, Peak Expiratory Flow (PEF). PEF-mätningar kan göras på barn redan vid 5-7 års ålder. PEF-värdet ger en bild av luftrörens storlek och funktion. Kontraheringen, sammandragningen av luftrören, som kännetecknar astma ger en försämring av PEF-värdet. Fördelen med en PEF-undersökning är att den är enkel att genomföra. Den kan göras i hemmet och ger en uppfattning om variationer i lungfunktionen under en längre period. Man kan då lättare avgöra om barnet har astma och i så fall bedöma behovet av medicinering.

Eftersom barnastma ofta uppträder under belastning, kan ett ansträngningstest genomföras med hjälp av löpband eller testcykel. I samband med ansträngningen kan man lyssna på patientens lungor och mäta lungfunktionen före och efter 6-8 minuters ansträngning.

Ett reversibilitetstest kan utföras med PEF eller spirometriundersökning. Reversibilitetstestet går ut på att man först mäter lungfunktionen med hjälp av PEF eller spirometri utan medicinering. Därefter ges snabbverkande luftrörsvidgande läkemedel och efter cirka 15 minuter görs en ny PEF eller spirometriundersökning. Om det andra värdet ökar med minst 15 procent vid PEF (minst 60 l/min) eller med minst 12 procent vid FEV1 i spirometri (minst 200 ml) är detta en signifikant förbättring, vilket talar för astma. En dygnsvariation på över 20 procent i PEF tyder också på astma.